Man kan aldrig lagstifta mot dumhet.

Alliansen har infört nya regler för sjukförsäkringen. 
Syftet är solklart: Man ska ha rätt till rehabilitering, Någon ska bry sig om vad som händer med den individ som drabbas av sjukdom, åren ska inte bara få gå. Klarar man inte att återkomma till arbetslivet ska man ha pension. Men har man ett svårt funktionshinder och trots det vill ha ett arbete att gå till, ska man ha rätt att få göra det.

Varför blir det då fel ibland?
Ett svar är enkelt: Det är en ny och omfattande reform, och allt som är nytt kan vara behäftat med fel som man får rätta till i efterhand. Regeringen har redan ändrat reglerna för vissa diagnoser som kan vara långvariga, bland annat cancer och depressioner. Man har också infört "sorgepeng" när en anhörig avlider.

Men det finns ett annat systemfel: Försäkringstjänstemännen har en massa regler framför sig och ser inte syftet med lagen, som bland annat är att stärka individen rätt till rehabilitering.
I stället arbetar man ibland mot individen och tolkar paragraferna in absurdum.

För en tjänsteman utan medicinsk utbildning är det vara svårt att veta vilket ben man ska stå på.
Man har till exempel en sjukdomsdefinition som står i direkt strid med den medicinsk definitionen. En diagnos bedöms helt utan hänsyn till  andra faktorer, som sociala faktorer, sjukdomsgrad, tillstånd som varierar med tiden på en enskild individ.  Detta är inte det sjukdomsbegrepp en läkare arbetar med. Samma diagnos ter sig helt olika på olika människor, dels pga av att sjukdomen varierar, men ochså på andra faktorer som spelar in.

När en patient har cancer, kan man framför sig ha en individ som genomgått en svår behandling men verkar helt frisk. Modern cancervård kan förlänga livet betydligt, trots att sjukdomen inte alltid är behandlingsbar. Det innebär att vissa patienter med diagnosen är svårt sjuka och blir djupt kränkta av att rätten till sjukskrivning ifrågasätts. En annan patient med samma diagnos blir lika kränkt av att betraktas som döende och inte få arbeta.

Det är här läkarintygen kommer in - och det är ett problem för FK.  För trots alla intyg och utlåtande som krävs in betraktas läkarintygen som oviktiga för många tjänstemän.  Man kan ha ett halvt kilo handlingar, och ändå skicka tillbaka det senaste intyget med samma fråga som besvarats 10 gånger tidigare.  Det tyder antingen på att man inte läser intygen eller på att man inte förstår dem. Ett exemel på det senare är när läkaren får tillbaka ett intyg för att det inte är fullständigt ifyllt:
En depression yttrar sig i " sänkt stämningsläge, sänkt koncentrationsförmåga och dygnsvariation".  FKs tjänsteman skickar tillbaka intyget och vill ha beskrivning "på organnivå".
Organet är hjärnan, och det krävs obduktion om man vill undersöka "på organnivå" i stället för att bedöma hjärnans funktioner. Man kan som läkare skratta åt det, men ofta blir det irritation över det onödiga pappersarbetet, som också fördröjer handläggningen, och utbetalningen av patientens pengar.

Det kanske bör krävas en högre utbildning av FK, både när det gäller de vanligaste diagnoserna, och när det gäller att bedöma försäkringsärenden.

För man kan aldrig lagstifta så i detalj att varje handläggning blir förutsägbar. Oberoende vad man arbetar med, kan man inte koppla bort den egna hjärnfunktionen och hänvisa till lagstiftningen.
Och oberoende av vilket, ska man som sjuk inte gå hem från en myndighet och uppleva att man behandlats utan förståelse och medkänsla. Med detta sagt,är det självklart så, att de flesta tjänstemän både har empati och förståelse, och är till stöd för patienterna.

Alliansen lovar fortsatt utvärdering av den nya reformen. I slutändan kommer vi att ha en fungerande reform som både patient, läkare och tjänstemän känner är till för patientens bästa.