"Jag är djupt besviken på Migrationsverket. Jag har följt ett fall de tre senaste åren och Migrationsverkets sätt att hantera det har fått mig att förstå att verkets tjänstemän totalt saknar empati. De ser inte människorna bakom sina papper och sina skärmar som skymmer både dagens ljus och det lilla förstånd som verkar krävas för jobba på den myndigheten.
Jag kommer nu att berätta om Damirs och hans mors kamp mot svenska invandringsmyndigheter. Det är en nästan tjugoårig historia, en bisarr kafka-roman som skulle vara humoristisk om de inte hade handlat om mänskliga tragedier.
Bland alla fruktansvärda historier som flesta asylsökande bosnier i Sverige bar med sig när de kom under det tidiga 90-talet, på flykt från det pågående kriget i Bosnien, var Damirs historia en av dem som lätt brukar falla i glömska: hans tragedi var individuell, alla i hans familj levde, ingen hade legat i koncentrationsläger, ingen hade torterats. Kriget hade inte en tydlig roll, trots att det var kriget som gjorde att Damirs familj splittrades. Det visade sig få ödesdigra följder först långt efter att vapnen tystnat i Bosnien.
Damir kom till Sverige i tjugoårsåldern, tillsammans med andra soldater från fronten, medan hans mor Sevala och resten av familjen hamnade i Tyskland, tillsammans med många andra bosniska kvinnor och barn. Damir blev placerad i Lidköping där han började spela basket. Under en träning föll han och skadade sig illa i huvudet. Han blev opererad och räddad till livet, men följden av den stora hjärnblödningen blev helkroppsförlamning. Efter ett tag förstod han vad som hänt, men han kunde inte kommunicera med omvärlden på något sätt. Dessutom fick han vårdare som talade svenska, ett språk han precis hade börjat studera innan olyckan. Det är inte svårt att föreställa sig tjugoåringens liv i en sjuksäng, omringad av svensktalande vårdpersonal, oförmögen att röra på sig eller prata. Personalen förstod endast när han var ledsen och tårarna rullade nerför ansiktet.
När hans mor Sevala fick besked om sonens skada befann hon sig i en flyktingförläggning i Tyskland. Hon ansökte omedelbart på den svenska ambassaden i Bonn om tillstånd att flytta till Sverige på grund av anknytning till sonen. Hon ansökte samtidigt om besöksvisum. Hon fick inga svar från Bonn.
Efter något år blev hon som så många andra flyktingar tvångsförflyttade från Tyskland tillbaka till Bosnien. Då fick Sevala besöksvisum till Sverige beviljad av den svenska ambassaden i Sarajevo. Hon besökte Damir i Lidköping första gången. Det var efter att han påbörjat sin rehabilitering och han kunde, med hjälp av vårdpersonalen, röra på sig lite och hade börjat lära sig att svälja ner mat och vatten.
Men något beslut om att få tillstånd till permanent vistelse i Sverige beviljades inte. Sevala har under alla dessa år ansökt om uppehållstillstånd gång på gång och fått avslag med motivering att sonen inte kan räknas som en del av hennes familj då de inte bodde ihop när familjen splittrats. Sevala bifogade då intyg från sin kommun i Bosnien om att hennes son Damir bodde på samma adress och i samma hushåll som hon själv, fram till år 1992, då han mobiliserades av Bosniska armén. Under tiden vid fronten tvångsförflyttades hans mor och hans småsyskon av en annan armé, den armé som slängt ut dem ur deras hus och skickat familjen till ett flyktingläger i Kroatien i två år. Det är under dessa två år som svenska migrationsmyndigheter tycker att Damir och hans mor borde hållit ihop innan de tillsammans skulle ansöka om asyl i Sverige. Migrationsverket kanske tror att man kan vägra familjesplittring i ett krig, mobilisering, förföljelse, tvångsförflyttningar. Migrationsverket kanske tror att man under ett krig förflyttar sig med hjälp av en resebyrå? Hur cynisk och dum får man vara för att tolka familjesplittring i krig som en frivillig familjesplittring?
Människor i Sverige tror att det är just Migrationsverket som ska vara expert på att bedöma människornas behov av skydd och kunna göra rätta tolkningar och rätt tillämpning av Utlänningslagen.
Eller är det själva Utlänningslagen som är så korkad? Modern ska inte få bosätta sig i Sverige för att hon inte bodde tillsammans med sin son när han var vid fronten? Vansinnigt!
Sevala skriver i en av sina många överklaganden av Migrationsverkets negativa beslut:
”Det är bara totalt oinformerade människor som kan tro att familjer i ett krig helt frivilligt låter sig splittras helt utan anledning. När vi blev separerade rådde krig. Det fanns ingen rätt att själv bestämma över sitt liv. Det är ju därför olika humanitära organisationer finns till, för att ta hand om splittrade familjer och hjälpa familjmedlemmar att hitta varandra. Att Migrationsverket uppger att min familj var splittrad under krig och flykt använda det som anledning att avslå min ansökan att bosätta mig i Sverige, upplever jag som den värsta hyckleri och maktförtryck. Jag kunde inte vara fysiskt nära min son eftersom han var försvunnen i krigets kaos – vid fronten. Vi var fördrivna från vårt hem, mannen och sonen var vid fronten det första krigsåret och jag och småbarnen vandrade mellan olika hem för flyktingar i Kroatien, hemlösa, utan tak över huvudet, utan mat eller pengar. Vi levde på vad vi fick av okända människor och hjälporganisationer. Ett år efter att min son Damir och min man Enver hade gått ut i krig fick vi plötsligt återförenas alla fem. De två fick permission. Först min man och sedan min son Damir. De kom till Kroatien där jag och de två andra barnen fanns. Men vi hade ingenstans att bo.
Istället för att åka tillbaka till fronten åkte min man Enver till Tyskland eftersom män som var krigsdugliga fick asyl där. Sonen Damir flydde på andra vägar till Sverige. Jag och småbarnen stannade kvar i Kroatien eftersom vi inte kunde komma med i flyktingtåget. Vi ville så gärna åka tillsammans med Damir men det var inte möjligt då och snart efter att Damir flytt stängde staten Sverige sina gränser för flyktingströmmar från Balkan”.
Det sista som Sevala önskade sig var att hennes familj skulle splittras på det viset. Det var inte hennes fel och inte en frivillig handling som Migrationsverket i sitt beslut försöker argumentera för. Även om det är normalt i Sverige att familjer splittras och inte återförenas är det inte fallet i andra kulturer. Det är inte konstigt att en person 18 år eller äldre bor tillsammans med sina föräldrar i samma hushåll, det är fullständigt normalt på andra håll i världen.
Migrationsverket låtsas inte förstå att Sevala och Damir är i en känslomässig relation som normalt finns mellan mor och son, utan de upprepar gång på gång att Damir har bra vård i Sverige och att Sevala inte behöver vara orolig eller ansöka om att få bo med honom.
Sevala ansökte om tillstånd att bo i Sverige 1994, 1996, 1998 och 2007.
” Migrationsverket anger i sitt negativa beslut att svensk regering bestämde den 11 december 1997 att man ska ta hänsyn till speciella och känsliga fall. Beslutsfattare bakom det här beslutet anser alltså inte att vårt fall är känsligt och speciellt.
Jag vågar påstå att mitt och min sons fall är både speciellt och känsligt. Jag och min man har ansökt om permanent bosättning i Sverige för att kunna ge Damir det han saknar, vår närhet och familjens omsorg. Vi är inget hot för svenska staten och det svenska samhället, vi har inte för avsikt att skada Sverige på något sätt. Om min son Damir var frisk skulle jag aldrig ansöka om uppehållstillstånd i Sverige, inte heller besöksvisum för att min son skulle då vara kapabel att själv besöka oss.
Till sist vill jag säga att jag inte förstår att ett samhälle som Sverige, som säger sig ha en humanitär invandringspolitik, det vill säga tar hand och visar hänsyn till de svaga, sjuka och utsatta, kan fatta ett sådant beslut som i mitt och min sons fall”.
Sevalas kamp för att bo med sin son och kunna vårda honom har nu pågått i 17 år. Under alla dessa år har hon fått besöka sin son bara ett fåtal gånger. Besöken var tillåtna i någon vecka. Att få vårda sin svårt sjuke son är det enda och sista önskemål hon har och kommer att ha resten av sitt liv. Damirs enda glädje som han upplevt under de åren i Sverige är att känna sin mors hand vid sin, att känna lukten av moders mat sprida sig i sin handikappanpassade lägenhet, att göra små framsteg i att uttala några ord på bosniska för att få se sin mors leende ansikte. Enligt personalen försvinner hans leende från ansiktet och tårarna återkommer varje gång som mor Sevala måste åka ifrån honom.
Sevala och hennes man Enver är pensionärer idag. Damirs syskon har blivit vuxna och självständiga. Sevala har fått en hjärtsjukdom. Hon har även fått svåra depressionsperioder som krävt sjukhusvård. Varje gång som hjärtat försvagas blir även hennes tro på att hon kommer att förenas med sin son och kunna göra hans liv bättre, allt mindre.
Jag har haft telefonkontakt med Sevala i samband med hennes ansökan om permanent uppehållstillstånd i Sverige då jag översatt hennes överklagan på det senaste negativa beslutet. Som privatperson och vän till familjen har jag ring till Svenska ambassaden i Sarajevo, Migrationsverket, Röda korset i Lidköping, och till Handikappomsorgen i Lidköpings kommun för att samla in fakta om Damir och vädja om att PUT ska beviljas. Efter det sista avslaget ringde jag även till massmedia i Sverige. Det jag alltid fått höra är tröstande ord och att man ska ha tålamod. Men hur länge? Hur länge ska en son behöva vänta på sin mors röst och beröring? Hur många år ska en åldrig kvinna tvingas leva i oron om att också hennes kropp och psyke ger upp?
Nu i höstas när telefonen ringde och jag hörde Sevalas röst i luren förstod jag genast att något hade hänt. Hon berättade att hon hade legat på sjukhus i en månad efter den senaste vistelsen i Sverige nu i augusti. Sevala upptäckte att Damir var speciellt orolig och skrek och gråt när han mötte en manlig vårdare som hörde till den grupp som brukade vårda honom. Det visade sig snart att den personen trakasserade honom fysiskt och psykiskt. Sevala anmälde händelsen till Lidköpings kommun och fick information att vårdaren var avstängd från vårdarbete inom kommunen. Hon åkte tillbaka till Sarajevo i stor oro och med Damirs skrik och rop på hjälp ringande kvar i hennes öron. Efter många oroliga och sömnlösa nätter hamnade hon på sjukhus i Sarajevo i en månad. Nu när hon var utskriven och hemma igen ringde hon och ville att jag skulle ringa till kommunen och fråga vilka vårdare som arbetade med Damir. Det gjorde jag också. Jag hörde också nu på första gången sedan jag lärt känna hennne att hennes röst hade blivit svag.
Här sitter jag nu i Umeå långt från både Lidköping och Sarajevo och försöker komma på en förlösande idé som eventuellt kan hjälpa en mor och en son att återförenas. Vem skulle kunna tränga igenom Migrationsverkets Berlinmur av paragrafer och människor?
Med Sevalas tillstånd har jag bett Bosanska Posta att publicera det här brevet. Jag publicerar inte Migrationsverkets beslut där underskrift av flera olika handläggare finns. Migrationsverket är inte en högre makt som styr från himlen, utan det är en grupp av livs levande människor, inte sällan är de också kvinnor. Några av dem kanske också har barn.
Jag har nu undrat i flera år om det verkligen är så att man ska offra all mänsklighet när man söker anställning hos Migrationsverket? Kan man aldrig förstå människornas öde om man lärt sig förstå paragrafer? Är inte paragrafer till för människor och inte tvärtom? Och till sist undrar jag om alla dessa människor sover en lugn sömn? Hur går det till att formulera sådana idiotiska motiveringar till beslut så att en mor och en son ska måsta leva skilda från varandra hela livet? Eller är samvetslöshet ett anställningsvillkor när man söker arbete på Migrationsverket?
Eller är det vi själva som väljer sådana politiker som skapar ett sådant Migrationsverk som tolkar sina lagar och regler så att hjärtlösheten får ett ansikte i det Sverige som ska vara demokratiskt, rättvist och öppet?"
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar