Värdighetsgarantin - aldrig för gammal!

Det reses nu krav på minimumbemanning på våra äldreboende. Sorgligt att det behövs lagstiftning, men det skulle vara en grov överdrift att säga att kristdemokraterna kommer att fälla några tårar när det förslaget går igenom!

Det är uppenbart att många kommuner inte klarar av att skriva ett ordentligt underlag med ordentliga kvalitetskrav när tjänster ska handlas upp. Privata företag kan då lägga sig lågt i pris, och ofta innebär detta att man drar ner på personal när man fått uppdraget. Men även inom offentlig verksamhet är det bemanningen som används när det ska göra besparingar, och det är sorgligt. Värdighetsgarantin behöver stärkas ytterligare och uppföljning av hur den efterlevs är en skyldighet.
Värdighetsgarantin blir aldrig för gammal .
Fokus bör ändras helt för att värdighetsgarantin ska få full genomslagskraft. Den som behöver vården skulle sättas i centrum, och behoven skrivas utifrån en individuell vårdplan. Då skulle det se ut så här: 

• Hur lång tid behöver den här personen för att äta eller matas? Kan personen svälja ordentligt, eller måste någon sitta och mata ½ timme, för att personen ska få maten i sig?
• Hur många timmar behövs för utevistelse, och hur många av personalen behövs för att det ska vara möjligt?
• Den äldre behöver ha  högläsning eller annan stimulans, kanske bara att någon sitter och pratar.  Det behövs personal för att garantera detta.
• Vilken tid på dygnet ska det finnas personal? Vill den äldre sova till 10 på morgonen, och vara uppe på kvällen? Då ska personalens schemata anpassas efter detta 

Mycket enkla saker, men poänget är att det är den enskildes behov som styr bemanning och schemaläggning, man byter perspektiv från organisation till individ..
Med en individuell vårdplan, där man inte bara räknar in livsuppehållande verksamhet, utan tar hänsyn till den enskilde individens behov av kultur och gemenskap håller man kvar den äldres värdighet livet ut. Den enskildes rätt att välja och bestämma över sin tillvaro garanteras.

 I Propositionen från 2009 sidan 20 finns en värdegrund beskriven.Men hur är det med uppföljningen i kommunerna?

Läs mer här:

Anf. 4 GÖRAN HÄGGLUND (kd):

Riksdagens protokoll

200405:31

Herr talman! I samband med en debatt här utanför huset för en tid sedan fick jag en fråga från publiken som löd ungefär så här: Finns det någonting i vårt land som du skäms för? Mitt spontana svar, och det svar som jag ger i dag, är: Omsorgen om våra gamla, hur vi tar hand om våra äldre. Det tycker jag vi gemensamt har skäl att skämmas för.

Hur kan vi år efter år fortsätta att behandla våra äldre med en sådan brist på värdighet som vi gör? Det var en av utgångspunkterna när vi kristdemokrater begärde den här debatten.

Låt mig också få säga att många äldre har det bra. De får den omvårdnad som de behöver, men samtidigt nås vi av larmrapporter gång på gång.

Återigen har det faktum som vi kristdemokrater gång på gång påtalat i denna kammare bekräftats. Hundratusentals av våra äldre lider av undernäring eller vätskebrist. Äldreomsorgen har i vissa avseenden kommit att bli en förvaring där de gamla glöms bort i sina sängar i det moderna civiliserade Sverige. Hur har det kunnat bli så här?

Vi läste i en av morgontidningarna om en undersökning som handlade om medicineringen av våra äldre. Erik Ullenhag nämnde det tidigare. Man kunde finna äldre som fick i sig 27 olika preparat. Ingen har bilden av hur de här medikamenten samvarierar, samverkar eller kanske motverkar varandra. Det borde förstås finnas en ansvarig läkare som har ansvar för just den äldre som i dag får den stora mängden medicin. Moderna civiliserade Sverige!

Kombinationen av näringsbrist och kraftig medicinering leder till förgiftning i väldigt många fall. Vi kunde i dag på morgonen höra rapporter från geriatriken i Jönköping om hur många äldre mår dåligt genom kombinationen av mat, brist på vätska och kraftig medicinering.

Det rapporteras från äldreskyddsombud om brist på gemenskap och meningsfull tillvaro på våra äldreboenden. Jag är så ensam, säger många gamla när man besöker dem.

Solen får de inte se särskilt ofta. Den försvann samtidigt som demensen kom eller höftleden bröts. Den skugglika tillvaron blir både bokstavlig och bildlig. Ensamheten är den enda men å andra sidan en ständig gäst. Den har smugit sig på och är ständigt närvarande. Här finns uppenbara brister.

Jag blev uppringd i söndags kväll av en kvinna som berättade om en väninna till henne som är 92 år gammal och som hade fått hemtjänst. Hon kände att hon behövde hjälp. På måndagen, som var första dagen, kom det in en person, ett vänligt ansikte, en kort stund. Den äldre kvinnan fick naturligtvis berätta hur hon ville ha det, var sakerna fanns och så vidare. Nästa dag kom en ny person, och den äldre kvinnan fick berätta igen hur saker och ting såg ut i hennes hem och hur hon ville ha det. På onsdagen, tredje dagen, kom ytterligare en ny person i den här människans liv. På den eftermiddagen ringde den 92-åriga kvinnan till hemtjänsten och sade att nu räcker det, jag orkar inte mer, vi avbryter det här.

Så här ska ingen människa i vårt land behöva ha det!

Vi kristdemokrater har presenterat ett förslag till en värdighetsgaranti som innehåller handfasta konkreta punkter för att slå fast vad de äldre har rätt till, en lista som bör gälla i varje kommun och som ger stöd till de anhöriga, stöd till de äldre. Vi har föreslagit det tidigare, och jag vill i dag fråga statsrådet Ylva Johansson om hon kan säga: Vi vill också ha en värdighetsgaranti. Vi är beredda att ställa upp på formuleringar som garanterar våra äldre en värdig ålderdom.

(Applåder)

I detta anförande instämde Stefan Attefall, Sven Brus, Lars Gustafsson, Johnny Gylling, Dan Kihlström, Per Landgren, Maria Larsson, Lars Lindén, Ulrik Lindgren, Ragnwi Marcelind, Sven Gunnar Persson, Chatrine Pålsson, Rosita Runegrund, Alf Svensson och Erling Wälivaara (alla kd).