Möte med Emira

För flera år sedan arbetade jag på en vårdcentral i Eslöv. I närheten låg ett flyktingläger. Ibland var flyktingströmmen så stor att man kortvarigt tvingades sätta upp militärtält för att kunna ge tak över huvudet åt alla. Kriget i det forna Jugoslavien hade precis slutat, men kvar fanns en massa sargade människor, både Bosnier och Serber. Jag mötte kvinnor som inte visste var deras män var, kvinnor som hade svår ångest och förtvivlan varje gång man hittade en ny massgrav, kvinnor som fått sina liv raserade

I Lund fanns en verksamhet som hette Bosnier hjälper, där man fick hjälp av andra i samma situation. Annars fanns inte så mycket hjälp att erbjuda.  Jag har ofta undrat hur det gick med mina patienter efter att jag lämnat Eslöv.

***

Igår träffade jag Emira Velic Sundkvist  när jag besökte Bosniska kvinnoföreningen i Malmö tillsammas med Marilyn Pettersson, ordförande i Kristdemokratiska kvinnoförbundet i Malmö. Vi hade blivit inbludna till en föreställning om invandringen under sista halvan av 90-talet. Pjäsen hette  "Papperslösa"

Det är bra underligt. Jag satt - utan att kunna ett ord  bosniska - fullständigt trollbunden i en timme och överväldigades av känslor som pjäsen förmedlade: humor blandat med sorg och vemod ,  framfört av invandrarkvinnor i Malmö .

Efteråt pratade jag med Emira. Hon berättade att hon använder teater som metod. Ångest, sorg och utanförskap byts till glädje tröst och gemenskap. Repetitionerna och framförandet har en läkande effekt, och man går hem med lite glädje i hjärtat.
Emira reciterade en dikt ur sin senaste bok FOTGÄNGARE, och jag fick lov att återge den i bloggen.