Tunisiska valet präglat av viljan att göra rätt

Annelie Enochson, KD är hemma igen efter uppdraget som svensk valobservatör  Tunisien.

Lunds Universitet och internationella studenter

Antalet internationella studenter som kommer till Lund har minskat drastiskt sedan man införde tvånget att utomeuropeiska studenter måste finansiera studierna själv. Det är tråkigt, och många internationella kontakter och nätverk går förlorade för Sverige genom denna minskning. För studentutbytet har hjälpt till att sätta Sverige på kartan och gett Lund en internationell prägel som berikat staden.. Vi är ett litet land med ett språk som bara talas av ca 10 miljoner, samtidigt som vi bedriver forskning på hög nivå. Utbytet har inte varit ensidigt, dvs att vi har gett utländska studenter möjlighet till universitetsutbildning - vi har fått lika mycket tillbaka genom de kontakter som knutits. Det är dags att  återinföra stipendiefinansierad utbildning, framför allt för studenter som inte kommer från EU-länderna.
Samtidigt är det glädjande att man nu planerar att internationalisera studierna och bättre integrera dem som kommer hit. 

Klippet ovan från Lunds Universitets YouTubepublicering

Tunisiens val historiskt!

I Tunisien startade den demokratiska revolutionen i arabvärlden, och i Tunisien genomfördes idag det första demokratiska valet till ny konstitution. Valdeltagandet har varit 70%, vilket är över all förväntan.  Med 18 partier att välja mellan kan man anta att det inte blir enbart lätt att enas om konstitutionen, som 2012 kommer att följas av valet till det första demokratiska parlamentet. Samtidigt låter förväntningarna och kravet på demokrati sig inte hejdas när processen nu väl börjat.

Det närmsta decenniet kommer att bli mycket spännande!
Läs också vad Alf Svensson skriver

Khadaffi är död!

Mohammar  Ghadaffi skadades när han försökte fly, men samstämmigt rapporteras nu att han är död, se bl.a.  Al Jazeera. Demokratiseringsprocessen i hela arabvärlden kommer nu att ta ökad fart, när den störste tyrannen av alla är borta.
Libyen kan äntligen hoppas på att freden är inom räckhåll. Nu väntar vi bara på Syrien. Förhoppningsvis kommer folkupproret där att hämta ny kraft!

Clear the West Memphis three!

Amanda Knox is back home in America.  A young person - although an adult, not a teenager - is messing up with everything when she is in a serious situation out of her control. She has done many stupid things, - the worst is that she blames an innocent person without any connection to the crime - and she either acted as in full panic, or she didn´t act at all, kissing her boyfriend in the presence of the police and the press.  Although a murderer is found and has confessed to the crime, she is convicted and is put in jail by the Italian judge, probably mostly because of her behavior. However there was no technical or physical evidence.

It takes four years for the Italian system of justice to admit that they had acted unprofessionally. There is no evidence - period!  And rumors, talking gossip, acting bad is not accepted as legal evidence. So they let her go. No signing of a paper to admit that she should be guilty, or anything else in the same class of stupidity - no they just let her go.

Let´s be very glad that it all didn´t take place in Arkansas. Italy, like most civilized countries in the world, has abandoned the death penalty many decades ago - Arkansas hasn´t. The system of justice in Italy had no difficulty in admitting that they had made a mistake, it took them four years from the start of the case to the end. A long time perhaps, but compared to Arkansas it is nothing.

The eyes of the world are now turning towards the Governor and the Supreme Court of Arkansas. Almost 19 years have passed and the wm3 are still not cleared. They are released from prison as there isn't any technical evidence. But they had to plead guilty to a crime they didn´t commit to get their legal right to freedom. This is a cowardly system of justice. Utterly unfair to three persons and their families who have lost 18 years of their lives, and as utterly unfair for the three small boys that lost their lives, and the state doesn´t care to try to find their real murderer. It´s time to act and restore the reputation of justice in Arkansas. Time to clear the West Memphis three.

Bakira Hasečić - en kvinna som skrivit historia

BAKIRA HASEČIĆ

Den 11 oktober 2011 har en film premiär i New York : "I Came To Testify"

Watch the full episode. See more Women War and Peace.

Filmen ingår som en del av fem i serien "Kvinnor, Krig och Fred", och handlar om en grupp på 16 muslimska kvinnor som vittnar i den internationella domstolen i Haag, i en rättegång mot krigsförbrytare. Brottet är de strategiska och systematiska våldtäkter som användes under kriget av delar av den serbiska armen, för att bryta ner befolkningens motstånd. Man räknar med 20.000 offer på Balkan.

Bakira Hasečić har varit drivande i processen att ställa de ansvariga för våldtäkterna till svars. Hon och hennes syster var själv offer, men medan systern inte överlevde våldtäkterna har Bakira ägnat sitt liv efter kriget åt att få de skyldiga dömda. Hon har också grundat organisationen  "Kvinnor- offer i krig". Hon har arbetat hårt, riktat sig till makthavarna, demonstrerat, skrivit artiklar och oförtrutet arbetat för att få kvinnor att våga vittna.
Hon demonstrerade också vid  Krigstribunalen över forna Jugoslavien, ICTY,  vilket ledde till att domstolen tvingades ta ställning till denna typ av krigsbrott och fördöma dem. Systematiska våldtäkter erkändes som brott mot mänskligheten av Justice Florence Mumba from Zambia, domare i tribunalen, och därmed skrevs historia!
 Systematiska våldtäkter räknas sedan dess som ett brott mot mänskligheten, tack vare Bakiras kamp och kvinnornas mod att vittna

Kristallen den fina...

...som solen månd skina.

I Lund vänder varje nämnd på kronorna för att få verksamheterna att fungera trots nerdragningar. Hårdast är socialnämnden drabbad, där 6 miljoner ska dras på de 15% av verksamheten som inte är lagstyrd. Det gäller viktiga områden som missbruksvård och förebyggande verksamhet.

I den situationen beviljar Kommunfullmäktige, knappt tre månader efter att budgeten är fastställd, ett tilläggsanslag på 50 miljoner till den nya förvaltningsbygnnaden "Kristallen". Det gäller indexuppräkning, fönsterputs och vägarbete runt Kristallen, allt i högsta grad förutsägbara utgifter.redan när budgeten lades i juni.

Kristdemokraterna röstade som enda parti mot tilläggsanslagen.

Så här tycker vi: Det är ett skriande behov av nya lokaler för de kommunala nämnderna. Socialförvaltningen t.ex.  finnns utspridd på olika mer eller mindre dåligt fungerande lokaler i Lund, och arbetsmiljön för personalen är långt ifrån den bästa. Därför var vi positiva till byggandet av Kristallen, och det är vi fortfarande. Men om kostnaderna börjar rusa i höjden innan det första spadtaget ens är taget, ser vi med oro på framtiden. Vi tycker alla ska hålla sig inom budgeterade ramar, och anpassa sig till den ekonomiska verkligheten, precis som verksamheterna får göra.
Vill kommunen ha ett kommunalt skrytbygge kan man få ett sådant för billigare pris än de 30.000 kr kvadratmetern som Kristallen kommer att kosta.

Värdera människorna i Lunds kommun högre än byggnaderna!
tycker vi kristdemokrater i Lund

Delstaten Georgia är inte en rättsstat.

Staten Georgia har beslutat sig för att avrätta Troy Davis trots avsaknad av tekniska bevis för hans skuld - är inte detta mord och ett brott mot mot Mänskliga Rättigheter?

Tillsammans livet ut på äldreboendet

Nu lägger äldreminister Maria Larsson, KD äntligen ett efterlängtat lagförslag som beräknas träda i kraft nästa sommar. 
"När man bli äldre ska man kunna fortsätta att vara den person man varit tidigare" säger Maria Larsson.  "- Det är inte värdigt att skilja på två personer som har levt ihop i kanske femtio till sextio år bara för att den ena parten får ett större behov av vård och omsorg än vad den andra har."

I många kommuner har det varit så, att om makan/maken blir sjuk, och  inte klarar av att bo hemma trots insatser i hemmet, har hon/han erbjudits boende på ett äldreboende och familjen har splittrats. Den  som blir kvar hemma, kan också ha omfattande vårdbehov, och klarar kanske inte att hälsa på den som är sjukast, eller så kan båda makarna få plats på äldreboende, men inte tillsammans , eller till och med på helt olika boende.

Kristdemokraterna har länge tyckt att det är orimligt och ovärdigt att personer som kanske levt ett helt liv tillsammans splittras när man inte längre klarar sig själv hemma. - Men nu blir det ändring! När lagen gått igenom är kommunerna tvingade att ordna  ett boende där man får tillbringa också sina allra sista år tillsammans.

Maria Larsson har gjort fler uttalanden om äldrevården. Läs mer här: Så garanteras alla en värdig äldreomsorg

Migrationsverket - ännu en gång........

Jag fick ett brev med vädjan att publicera nedanstående text författad av Fauste Marianovic för att nå svenska politiker. Det gör jag gärna. Det finns sålunda en man med en svår funktionsnersättnig som inte fått träffa sina föräldrar mer än sporadiskt under 18 år. Vilket cynism att försäkra föräldrarna att "han får god vård". Var har människovärdet tagit vägen bland paragraferna? "Jag är djupt besviken på Migrationsverket. Jag har följt ett fall de tre senaste åren och Migrationsverkets sätt att hantera det har fått mig att förstå  att verkets tjänstemän totalt saknar empati. De ser inte människorna bakom sina papper och sina skärmar som skymmer både dagens ljus och det lilla förstånd som verkar krävas för jobba på den myndigheten. Jag kommer nu att berätta om Damirs och hans mors kamp mot svenska invandringsmyndigheter. Det är en nästan tjugoårig historia, en bisarr kafka-roman som skulle vara humoristisk om de inte hade handlat om mänskliga tragedier.   Bland alla fruktansvärda historier som flesta asylsökande bosnier i Sverige bar med sig när de kom under det tidiga 90-talet, på flykt från det pågående kriget i Bosnien, var Damirs historia en av dem som lätt brukar falla i glömska:  hans tragedi var individuell, alla i hans familj levde, ingen hade legat i koncentrationsläger, ingen hade torterats. Kriget hade inte en tydlig roll, trots att det var kriget som gjorde att Damirs familj splittrades. Det visade sig få ödesdigra följder först långt efter att vapnen tystnat i Bosnien.  Damir kom till Sverige i tjugoårsåldern, tillsammans med andra soldater från fronten, medan hans mor Sevala och resten av familjen hamnade i Tyskland, tillsammans med många andra bosniska kvinnor och barn. Damir blev placerad i Lidköping där han började spela basket. Under en träning föll han och skadade sig illa i huvudet. Han blev opererad och räddad till livet, men följden av den stora hjärnblödningen blev helkroppsförlamning. Efter ett tag förstod han vad som hänt, men han kunde inte kommunicera med omvärlden på något sätt. Dessutom fick han vårdare som talade svenska, ett språk han precis hade börjat studera innan olyckan. Det är inte svårt att föreställa sig tjugoåringens liv i en sjuksäng, omringad av svensktalande vårdpersonal, oförmögen att röra på sig eller prata. Personalen förstod endast när han var ledsen och tårarna rullade nerför ansiktet.  När hans mor Sevala fick besked om sonens skada befann hon sig i en flyktingförläggning i Tyskland. Hon ansökte omedelbart på den svenska ambassaden i Bonn om tillstånd att flytta till Sverige på grund av anknytning till sonen. Hon ansökte samtidigt om besöksvisum. Hon fick inga svar från Bonn.  Efter något år blev hon som så många andra flyktingar tvångsförflyttade från Tyskland tillbaka till Bosnien. Då fick Sevala besöksvisum till Sverige beviljad av den svenska ambassaden i Sarajevo. Hon besökte Damir i Lidköping första gången. Det var efter att han påbörjat sin rehabilitering och han kunde, med hjälp av vårdpersonalen, röra på sig lite och hade börjat lära sig att svälja ner mat och vatten.  Men något beslut om att få tillstånd till permanent vistelse i Sverige beviljades inte. Sevala har under alla dessa år ansökt om uppehållstillstånd gång på gång och fått avslag med motivering att sonen inte kan räknas som en del av hennes familj då de inte bodde ihop när familjen splittrats. Sevala bifogade då intyg från sin kommun i Bosnien om att hennes son Damir bodde på samma adress  och i samma hushåll som hon själv, fram till år 1992, då han mobiliserades av Bosniska armén. Under tiden vid fronten tvångsförflyttades hans mor och hans småsyskon av en annan armé, den armé som slängt ut dem ur deras hus och skickat familjen till ett flyktingläger i Kroatien i två år. Det är under dessa två år som svenska migrationsmyndigheter tycker att Damir och hans mor borde hållit ihop innan de tillsammans skulle ansöka om asyl i Sverige. Migrationsverket kanske tror att man kan vägra familjesplittring i ett krig, mobilisering, förföljelse, tvångsförflyttningar. Migrationsverket kanske tror att man under ett krig förflyttar sig med hjälp av en resebyrå? Hur cynisk och dum får man vara för att tolka familjesplittring i krig som en frivillig familjesplittring?  Människor i Sverige tror att det är just Migrationsverket som ska vara expert på att bedöma människornas behov av skydd och kunna göra rätta tolkningar och rätt tillämpning av Utlänningslagen. Eller är det själva Utlänningslagen som är så korkad? Modern ska inte få bosätta sig i Sverige för att hon inte bodde tillsammans med sin son när han var vid fronten? Vansinnigt!  Sevala skriver i en av sina många överklaganden av Migrationsverkets negativa beslut:  ”Det är bara totalt oinformerade människor som kan tro att familjer i ett krig helt frivilligt låter sig splittras helt utan anledning. När vi blev separerade rådde krig. Det fanns ingen rätt att själv bestämma över sitt liv. Det är ju därför olika humanitära organisationer finns till, för att ta hand om splittrade familjer och hjälpa familjmedlemmar att hitta varandra. Att Migrationsverket uppger att min familj var splittrad under krig och flykt använda det som anledning att avslå min ansökan att bosätta mig i Sverige, upplever jag som den värsta hyckleri och maktförtryck. Jag kunde inte vara fysiskt nära min son eftersom han var försvunnen i krigets kaos – vid fronten. Vi var fördrivna från vårt hem, mannen och sonen var vid fronten det första krigsåret och jag och småbarnen vandrade mellan olika hem för flyktingar i Kroatien, hemlösa, utan tak över huvudet, utan mat eller pengar. Vi levde på vad vi fick av okända människor och hjälporganisationer. Ett år efter att min son Damir och min man Enver hade gått ut i krig fick vi plötsligt återförenas alla fem. De två fick permission. Först min man och sedan min son Damir. De kom till Kroatien där jag och de två andra barnen fanns. Men vi hade ingenstans att bo.  Istället för att åka tillbaka till fronten åkte min man Enver till Tyskland eftersom män som var krigsdugliga fick asyl där. Sonen Damir flydde på andra vägar till Sverige. Jag och småbarnen stannade kvar i Kroatien eftersom vi inte kunde komma med i flyktingtåget. Vi ville så gärna åka tillsammans med Damir men det var inte möjligt då och snart efter att Damir flytt stängde staten Sverige sina gränser för flyktingströmmar från Balkan”.  Det sista som Sevala önskade sig var att hennes familj skulle splittras på det viset. Det var inte hennes fel och inte en frivillig handling som Migrationsverket i sitt beslut försöker argumentera för. Även om det är normalt i Sverige att familjer splittras och inte återförenas är det inte fallet i andra kulturer. Det är inte konstigt att en person 18 år eller äldre bor tillsammans med sina föräldrar i samma hushåll, det är fullständigt normalt på andra håll i världen. Migrationsverket låtsas inte förstå att Sevala och Damir är i en känslomässig relation som normalt finns mellan mor och son, utan de upprepar gång på gång att Damir har bra vård i Sverige och att Sevala inte behöver vara orolig eller ansöka om att få bo med honom.   Sevala ansökte om tillstånd att bo i Sverige 1994, 1996, 1998 och 2007.  ” Migrationsverket anger i sitt negativa beslut att svensk regering bestämde den 11 december 1997 att man ska ta hänsyn till speciella och känsliga fall. Beslutsfattare bakom det här beslutet anser alltså inte att vårt fall är känsligt och speciellt. Jag vågar påstå att mitt och min sons fall är både speciellt och känsligt. Jag och min man har ansökt om permanent bosättning i Sverige för att kunna ge Damir det han saknar, vår närhet och familjens omsorg. Vi är inget hot för svenska staten och det svenska samhället, vi har inte för avsikt att skada Sverige på något sätt. Om min son Damir var frisk skulle jag aldrig ansöka om uppehållstillstånd i Sverige, inte heller besöksvisum för att min son skulle då vara kapabel att själv besöka oss.  Till sist vill jag säga att jag inte förstår att ett samhälle som Sverige, som säger sig ha en humanitär invandringspolitik, det vill säga tar hand och visar hänsyn till de svaga, sjuka och utsatta, kan fatta ett sådant beslut som i mitt och min sons fall”. Sevalas kamp för att bo med sin son och kunna vårda honom har nu pågått i 17 år. Under alla dessa år har hon fått besöka sin son bara ett fåtal gånger. Besöken var tillåtna i någon vecka. Att få vårda sin svårt sjuke son är det enda och sista önskemål hon har och kommer att ha resten av sitt liv. Damirs enda glädje som han upplevt under de åren i Sverige är att känna sin mors hand vid sin, att känna lukten av moders mat sprida sig i sin handikappanpassade lägenhet, att göra små framsteg i att uttala några ord på bosniska för att få se sin mors leende ansikte. Enligt personalen försvinner hans leende från ansiktet och tårarna återkommer varje gång som mor Sevala måste åka ifrån honom.   Sevala och hennes man Enver är pensionärer idag. Damirs syskon har blivit vuxna och självständiga. Sevala har fått en hjärtsjukdom. Hon har även fått svåra depressionsperioder som krävt sjukhusvård. Varje gång som hjärtat försvagas blir även hennes tro på att hon kommer att förenas med sin son och kunna göra hans liv bättre, allt mindre.  Jag har haft telefonkontakt med Sevala i samband med hennes ansökan om permanent uppehållstillstånd i Sverige då jag översatt hennes överklagan på det senaste negativa beslutet. Som privatperson och vän till familjen har jag ring till Svenska ambassaden i Sarajevo, Migrationsverket, Röda korset i Lidköping, och till Handikappomsorgen i Lidköpings kommun för att samla in fakta om Damir och vädja om att PUT ska beviljas. Efter det sista avslaget ringde jag även till massmedia i Sverige. Det jag alltid fått höra är tröstande ord och att man ska ha tålamod. Men hur länge? Hur länge ska en son behöva vänta på sin mors röst och beröring? Hur många år ska en åldrig kvinna tvingas leva i oron om att också hennes kropp och psyke ger upp?  Nu i höstas när telefonen ringde och jag hörde Sevalas röst i luren förstod jag genast att något hade hänt. Hon berättade att hon hade legat på sjukhus i en månad efter den senaste vistelsen i Sverige nu i augusti. Sevala upptäckte att Damir var speciellt orolig och skrek och gråt när han mötte en manlig vårdare som hörde till den grupp som brukade vårda honom. Det visade sig snart att den personen trakasserade honom fysiskt och psykiskt. Sevala anmälde händelsen till Lidköpings kommun och fick information att vårdaren var avstängd från vårdarbete inom kommunen. Hon åkte tillbaka till Sarajevo i stor oro och med Damirs skrik och rop på hjälp ringande kvar i hennes öron. Efter många oroliga och sömnlösa nätter hamnade hon på sjukhus i Sarajevo i en månad. Nu när hon var utskriven och hemma igen ringde hon och ville att jag skulle ringa till kommunen och fråga vilka vårdare som arbetade med Damir. Det gjorde jag också. Jag hörde också nu på första gången sedan jag lärt känna hennne att hennes röst hade blivit svag.  Här sitter jag nu i Umeå långt från både Lidköping och Sarajevo och försöker komma på en förlösande idé som eventuellt kan hjälpa en mor och en son att återförenas. Vem skulle kunna tränga igenom Migrationsverkets Berlinmur av paragrafer och människor?  Med Sevalas tillstånd har jag bett Bosanska Posta att publicera det här brevet. Jag publicerar inte Migrationsverkets beslut där underskrift av flera olika handläggare finns. Migrationsverket är inte en högre makt som styr från himlen, utan det är en grupp av livs levande människor, inte sällan är de också kvinnor. Några av dem kanske också har barn.  Jag har nu undrat i flera år om det verkligen är så att man ska offra all mänsklighet när man söker anställning hos Migrationsverket? Kan man aldrig förstå människornas öde om man lärt sig förstå paragrafer? Är inte paragrafer till för människor och inte tvärtom? Och till sist undrar jag om alla dessa människor sover en lugn sömn? Hur går det till att formulera sådana idiotiska motiveringar till beslut så att en mor och en son ska måsta leva skilda från varandra hela livet? Eller är samvetslöshet ett anställningsvillkor när man söker arbete på Migrationsverket?  Eller är det vi själva som väljer sådana politiker som skapar ett sådant Migrationsverk som tolkar sina lagar och regler så att hjärtlösheten får ett ansikte i det Sverige som ska vara demokratiskt, rättvist och öppet?"

Mambo is Free Software released under the GNU/GPL License.

Efter 18 år i dödscell

DNA har räddat de tre oskyldigt dömda. Man blir illamående när man tänker på hur många oskyldiga som befolkat fängelser och dödsceller genom tiderna.

Läs om "Memphis three" här : i Wikipedia   och i bloggen
http://wm3org.typepad.com/blog/current-affairs/

Kristdemokraterna om barn och ungas villkor