Poesi i vinterkyla - Tre poeter

Nu känner jag tre poeter! skrev jag till Emira. Agnes, du och nu Mavric. Är det bara en tillfällighet att dessa tre alla har ett annat modersmål från början?  Eller sätter poeter ord på det mest universella som finns i tillvaron sprunget ur människans inre?  Det är magiskt att kunna trolla med ord, väga dem och sätta dem i ett sammanhang som river alla barriärer, och klättrar över murarna i Babels torn. Att tolka det som är nära alla, men de flesta inte finner ord för, och låta det få liv.

Nu när det är som kallast - låt poesin bli det som värmer lite i väntan på solens återkomst!

"Mavric"

            "Mavric" sa: Varför bara kvinnor? Män uttrycker också sina
             känslor.  Jag skriver dikter, men ingen här vet.


              Nu, när vi vet, vill vi se din första bok.
              Det har inte varit lätt att välja.....

          

Svalan och Duvan

I lördags åkte jag till Nydalatorget  i Malmö för att tala om "depression och posttraumatisk stress", inbjuden av "Svalan och Duvan". Emira Sundkvist som är eldsjälen bakom föreningen med samma namn hade bjudit in.

Emira använder teater som terapi för kvinnor från framförallt Bosnien, men också för alla andra som vill vara med. I teaterns form kan man läka ut depressioner, glömma sina sorger, vara del i gemenskap och hitta sig själv igen. Förra hösten såg jag pjäsen "Papperslösa" där man fick följa den nyanlända flyktingens väg i kontakten med svenska myndigheter. Jag tror den är förlösande för många med sin humor och värme. Verkligheten man har upplevt har nog varit betydligt kärvare.

Att använda teater som terapiform är något nytt. Emira är behandlingsassistent (bland annat) och når genom sin teaterverksamhet de människor som försäkringskassa och arbetsförmedling har stora problem med att rehabilitera.
Det borde vara en självklarhet att samhället tar till vara den resurs som "Svalan och Duvan" utgör, men hittills har man bara fått smärre föreningsbidrag. Nu börjar emellertid verksamheten bli känd, och man ska spela sina pjäsen både på andra orter, och för migrationsverket. Men Emira försäkrar att man ska hålla fast vid sitt syfte: Att läka människor, och få dem tillbaka till gemenskap och värme.

Efter föredraget var det dags för kaffe och hembakade tårtor. En gitarr plockade fram och sången började. Jag som åkte till Malmö och tyckte  ämnet jag skulle prata om var lite dystert åkte hem och var glad långt in i själen av de varma och kärleksfulla människor jag mött.

Jag har valt att lägga upp mina dåliga mobilinspelningar oredigerade för att musiken ska bevaras hel. Jag vill gärna sprida värmen vidare!

Möte med Emira

För flera år sedan arbetade jag på en vårdcentral i Eslöv. I närheten låg ett flyktingläger. Ibland var flyktingströmmen så stor att man kortvarigt tvingades sätta upp militärtält för att kunna ge tak över huvudet åt alla. Kriget i det forna Jugoslavien hade precis slutat, men kvar fanns en massa sargade människor, både Bosnier och Serber. Jag mötte kvinnor som inte visste var deras män var, kvinnor som hade svår ångest och förtvivlan varje gång man hittade en ny massgrav, kvinnor som fått sina liv raserade

I Lund fanns en verksamhet som hette Bosnier hjälper, där man fick hjälp av andra i samma situation. Annars fanns inte så mycket hjälp att erbjuda.  Jag har ofta undrat hur det gick med mina patienter efter att jag lämnat Eslöv.

***

Igår träffade jag Emira Velic Sundkvist  när jag besökte Bosniska kvinnoföreningen i Malmö tillsammas med Marilyn Pettersson, ordförande i Kristdemokratiska kvinnoförbundet i Malmö. Vi hade blivit inbludna till en föreställning om invandringen under sista halvan av 90-talet. Pjäsen hette  "Papperslösa"

Det är bra underligt. Jag satt - utan att kunna ett ord  bosniska - fullständigt trollbunden i en timme och överväldigades av känslor som pjäsen förmedlade: humor blandat med sorg och vemod ,  framfört av invandrarkvinnor i Malmö .

Efteråt pratade jag med Emira. Hon berättade att hon använder teater som metod. Ångest, sorg och utanförskap byts till glädje tröst och gemenskap. Repetitionerna och framförandet har en läkande effekt, och man går hem med lite glädje i hjärtat.
Emira reciterade en dikt ur sin senaste bok FOTGÄNGARE, och jag fick lov att återge den i bloggen.

ur FOTGÄNGARE
av  Emira Velic Sundkvist

Det gör mig glad att se alla dricka

Ur världens renaste källa

De olika

Klasser

Nationaliteter.

Raser.

Där alla är var och en men som en människa lika

Och står varandra väldigt, väldigt nära.

Det gör mig glad detta gemensamma fikat

Det gör mig glad när den friska luften trängs djupt i mitt bröst

Då slipper jag bära alla tunga bördor
och jag känner glädje och jag känner tröst

Det gör mig glad när natten sätter ned sina mörka gardiner

med guldaktiga stjärnorna på. Och att krama min nalle björn

innan jag somnar. Det känns skönt. Det känns bra.

Det gör mig glad när även regn gråter i sina egna tårar och

åska.  Då även jag min lilla sol tillåter och känner mig vacker

som en porslin docka

Det gör mig glad att samla in alla och allas gråt pärlor och

att skapa en ny källa när den andra blir urdrucken. Då kan

jag igen uttrycka mig för både eleven och fröken.

(ur "Fotgängare", Hamlets förlag 2009)